Men det här handlar om haflinger, inte irländska hopp-ponnyer. Man kan ju hävda att haflingern inte är en svensk ras, och att vi behöver importera för att över huvud taget kunna avla. Det håller jag förstås med om. Jag har ju själv importerat flera avelshästar. Men fenomenet är inte alls bara svenskt. Massor av gamla, fina, genomavlade stammar håller på att glömmas bort, eller så avlar man in ”främmande blod” – och med det menar jag i det här sammanhanget inte arabblod, utan ”hippa blodslinjer” från ett annat avelsområde än det egna.
Sydtyrolen är ett bra exempel. Helt klart har importerade hingstar som exempelvis Antinor och Waldess gjort stora och positiva avtryck i den sydtyrolska aveln, men när jag tittar på exempelvis saluhästar från Sydtyrolen blir jag lite sorgsen ändå. Vart tog de egna stammarna vägen? Stamtavlorna innehåller ibland många generationer österrikiska (både nordtyrolska och andra) och tyska hästar, men letar jag efter en haflinger i Italien så vill jag ju ha italiensk stam! Vill jag ha en häst med tysk eller österrikisk stam åker jag till Tyskland eller Österrike.
Precis samma sak verkar hända i de östra delstaterna i Tyskland (f.d. DDR). Där finns (eller fanns?) massor av fina stofamiljer och bra inhemska hingstar, men jag upptäckte när jag letade efter ett nytt avelssto, gärna med lite ”udda” stam, att det fanns två varianter. Många hade arab i stammen, och det ville jag undvika, inte för att det stör mig så mycket (så länge det handlar om max 1,563 % såklart) men jag vill gärna kunna prata med mina uppfödarkollegor utan att behöva diskutera procent och promillen hela tiden. ;) Och om de inte hade arab i stammen så var de tyrolerstammade. Inget fel i det, men återigen: Vill jag ha tyrolerstam så letar jag ju i Tyrolen.
Många uppfödare, både här i Sverige och i andra delar av världen, verkar ha så otroligt dåligt självförtroende! Man imponeras av andra länders avel i stället för att med liv och lust se till att den egna aveln går framåt. Jag menar att när man importerat sina avelshästar så har man en grund att själv avla vidare på. Visst kan man behöva uppdatera sig ibland, det har jag själv gjort några gånger av olika skäl, men när hela familjer och blodslinjer tas ur avel för att ersättas med ”stammen på modet”, då slår jag bakut!
Det här hör litegrann ihop med den rådande avelstrenden också, som inte alltid – enligt mig – premierar en sund och stark konstitution, utan fokuserar enormt på storlek (idealet tycks för vissa ligga ÖVER 150 cm i mankhöjd) och en ”modern” typ snarare än att premiera vissa exteriöra egenskaper som ger hästen (haflingern) ett ”alltför robust” utseende. Då ligger det nära till hands att inte se de egna uppfödningarnas fördelar, eftersom de ju inte är tillräckligt stora/högbenta eller vad det nu är man tycker fattas, i stället för att se att de har andra fördelar. Men det är en annan diskussion, som jag kommer att ta upp i ett senare inlägg! (Ursprungligen postat på http://haflinger.zoomin.se den 23 november 2008 kl. 12.29)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar