Avla på det bästa

I avelssammanhang pratar man ofta om att om man vill att aveln ska gå framåt så ska man bara avla på de bästa hingstarna (och de bästa stona, men de glöms tyvärr alltför ofta bort). Det är ju alldeles sant – men vilka hästar är det som är bäst då, och varför?

Man skulle kunna se det som så, att hästens exteriör är det som avgör om den är ”bra” eller inte. En häst som bedömts med 42 poäng bör ju rimligtvis ha fler positiva exteriöregenskaper än en som bedömts med 37 poäng, och alltså ska vi avla på de hästar som fått högst poäng. Men många hästar visas vid fler än ett tillfälle i livet. Hur ska man tänka då? Eldfuxens Wacker till exempel, han är visad 8 gånger och har fått allt mellan 36 och 43 poäng. Är han dålig eller bra? Ska man låta bli att avla på honom för att han en gång i livet fått låga poäng, eller ska man avla som bara den för att han några gånger fått höga poäng? Ska man kanske gå på genomsnittspoängen? Eller ska man strunta i poäng hit och poäng dit och titta även på andra egenskaper än de exteriöra?

Man kan ju fundera över om en hingst som Anger, som vid senaste generalmönstringen gick sist med 37 poäng (han har fått upp till 42 poäng tidigare) är ”bra” eller ”dålig”. För mig är Anger definitivt en bra hingst, oavsett vad han fått för poäng, och trots att jag personligen inte alls är speciellt förtjust i hans exteriör. Men snälla nån, hingsten har tagit SM-medalj och tävlat på nationell och internationell nivå i körning i många, många år, det är klart att han är ”bra”! Man skulle kunna säga att prestationerna även beror på kusken, men jag vill påstå att en häst med prestationer på denna nivå under så många år har bevisat att han har en hel del goda egenskaper. Han har bevisat under lång tid att han är stark och hållbar, att han har tillräckligt mycket ”power” för att orka med en krävande maratonbana, men också är tillräckligt cool för att klara av tävlingslivet med alla de krav och mentala påfrestningar det innebär.

Ibland hör man folk som oroar sig för att om man avlar på prestation så riskerar man att förlora det goda temperamentet. Ja, risken finns, men prestationer kan som jag beskrivit det ovan också vara ett bevis på ett gott temperament.

Jag tror att den stora risken, vilka meriter man än fäster störst vikt vid i sitt avelsprogram, är om man börjar kompromissa om ”omätbara” egenskaper, bara för att de ”mätbara” egenskaperna är så mycket lättare att mäta och därmed skryta med. Sen spelar det inte så stor roll om det är utställningspoäng eller tävlingsmeriter man fäster vikt vid. Kompromissar man med sundhet eller temperament får det hur som helst katastrofala följder.

I Tyskland beräknas BLUP-värden på haflingerhingstarna baserat på deras och deras avkommors och andra släktingars resultat vid bruksproven (stationstest). Även utländska hingstar får BLUP uträknat, om de har tillräckligt många avkommor och andra släktingar som testats i Tyskland. En (österrikisk) haflingerhingst med stora utställningsframgångar och med avkommor spridda över i princip hela världen, har i den senaste BLUP-beräkningen ett så lågt skattat avelsvärde för egenskapen ”temperament” att det nästan inte finns: 36! (medel = 100). Där har uppenbarligen en hel del uppfödare kompromissat med temperamentet för att de exteriöra egenskaperna hos hingsten anses så bra.

Summa summarum så tror jag att det är dags att vi i haflingervärlden på allvar börjar diskutera vad som är ”bra” och ”dåligt” egentligen. Först när vi enats om det kan vi arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål. Jag vet, dream on, liksom ... ;-)

(Ursprungligen postat på http://haflinger.zoomin.se den 9 april 2009 kl. 19.29)

Importer och egna uppfödningar

Det är en sak jag funderat på rätt länge. Varför är det så fint med importerade hästar? Tänk till exempel på tävlingsponnyer: Det coolaste man kan ha är ju en import från Irland! Med okänd härstamning och okänd bakgrund. Mycket bättre än en svenskfödd, prestationsavlad ponny. Eller?
 

Men det här handlar om haflinger, inte irländska hopp-ponnyer. Man kan ju hävda att haflingern inte är en svensk ras, och att vi behöver importera för att över huvud taget kunna avla. Det håller jag förstås med om. Jag har ju själv importerat flera avelshästar. Men fenomenet är inte alls bara svenskt. Massor av gamla, fina, genomavlade stammar håller på att glömmas bort, eller så avlar man in ”främmande blod” – och med det menar jag i det här sammanhanget inte arabblod, utan ”hippa blodslinjer” från ett annat avelsområde än det egna. 

Sydtyrolen är ett bra exempel. Helt klart har importerade hingstar som exempelvis Antinor och Waldess gjort stora och positiva avtryck i den sydtyrolska aveln, men när jag tittar på exempelvis saluhästar från Sydtyrolen blir jag lite sorgsen ändå. Vart tog de egna stammarna vägen? Stamtavlorna innehåller ibland många generationer österrikiska (både nordtyrolska och andra) och tyska hästar, men letar jag efter en haflinger i Italien så vill jag ju ha italiensk stam! Vill jag ha en häst med tysk eller österrikisk stam åker jag till Tyskland eller Österrike. 

Precis samma sak verkar hända i de östra delstaterna i Tyskland (f.d. DDR). Där finns (eller fanns?) massor av fina stofamiljer och bra inhemska hingstar, men jag upptäckte när jag letade efter ett nytt avelssto, gärna med lite ”udda” stam, att det fanns två varianter. Många hade arab i stammen, och det ville jag undvika, inte för att det stör mig så mycket (så länge det handlar om max 1,563 % såklart) men jag vill gärna kunna prata med mina uppfödarkollegor utan att behöva diskutera procent och promillen hela tiden. ;) Och om de inte hade arab i stammen så var de tyrolerstammade. Inget fel i det, men återigen: Vill jag ha tyrolerstam så letar jag ju i Tyrolen.

Många uppfödare, både här i Sverige och i andra delar av världen, verkar ha så otroligt dåligt självförtroende! Man imponeras av andra länders avel i stället för att med liv och lust se till att den egna aveln går framåt. Jag menar att när man importerat sina avelshästar så har man en grund att själv avla vidare på. Visst kan man behöva uppdatera sig ibland, det har jag själv gjort några gånger av olika skäl, men när hela familjer och blodslinjer tas ur avel för att ersättas med ”stammen på modet”, då slår jag bakut!

Det här hör litegrann ihop med den rådande avelstrenden också, som inte alltid – enligt mig – premierar en sund och stark konstitution, utan fokuserar enormt på storlek (idealet tycks för vissa ligga ÖVER 150 cm i mankhöjd) och en ”modern” typ snarare än att premiera vissa exteriöra egenskaper som ger hästen (haflingern) ett ”alltför robust” utseende. Då ligger det nära till hands att inte se de egna uppfödningarnas fördelar, eftersom de ju inte är tillräckligt stora/högbenta eller vad det nu är man tycker fattas, i stället för att se att de har andra fördelar. Men det är en annan diskussion, som jag kommer att ta upp i ett senare inlägg!

(Ursprungligen postat på http://haflinger.zoomin.se den 23 november 2008 kl. 12.29)